Ring

Hoj!

Av och under min ensamhet (i Kiruna. Fortfarande. I skrivande stund. Som är nu) så har jag kommit fram till insikten av mina vänner, dess värde och hur jag har behandlant dem.

Jag har hemlängtan och saknar alla de som jag har lämnat hemma i Luleå. Jag blir verkligen sällskapssjuk så fort jag får kontakt med en vän, till exempel mitt chattande med Frk. Anglöv (där jag inser att vänner saknar mig och jag inte har visat min uppskattning till dem), mitt korta telefon samtal min Hr. Edström (som verkligen förgyllde min dag, fast vi inte pratade så länge) som fick mig att inse värdet av att få prata med mina vänner. Inte för så länge sedan så tog jag och ringde Frk. Dahlén. Åh, jag får inte heller glömma telefonsamtalet med Hr. Hällström.

Tack och kram ska ni alla ha!

Eftersom jag insett den glädje man får av ett kort samtal, så kommer jag nog att ta och ringa runt lite varje kväll. Så bli inte förvånad då när jag ringer ;)

Chao!